Igår var det dags för en nytt maratonlopp, virtual summer run. Det var genom Borås Löparklubb som denna tävling anordnandes. Tävlingsplatsen var på den samma som förra gången jag sprang ett maraton, runt och runt Byttorpssjön.

Jag visste att det skulle bli ett varmt lopp, precis som förra gången.

Under veckan som var kände jag mig inte laddad för uppgiften och suget för tävling inföll sig aldrig.

Men när morgonen kom och det var nära till start kom de där fjärilarna på besök i magen. Äntligen! Kläderna var framlagda kvällen innan och min energi låg uppackad på köksbänken. Ingenting fick glömmas och jag gick igenom packningen flera gånger.

Eftersom starten var 9 åt jag en rejäl frukost vid 7 tiden, gröt, macka och kaffe. Att starta den tiden på dagen är perfekt tycker jag, för då behöver man inte fundera så mycket på hur man lägger upp det med mat.

När jag kom till Byttorpssjön hade redan ett gäng löpare anlänt.

Jag placerade ut min väska i gräset och lade fram min energi som skulle intas under dagen, dextrosol, vatten, energidryck, gel, salttabletter, gttabletter och salta S märken.

Jag kände mig lugn, men började sakta men säkert bli laddad.

Sedan blev det dags att gemensamt ta sig till starten!

Det var god stämning innan start, alla kändes laddade om än lite ångerfulla. Vi var ett gäng som skulle springa maratonsträckan, det var också några som skulle köra milen och halvmaraton.

När klockan blev 9 var det dags att starta klockan och springa iväg.

Ett varv runt Byttorpssjön är 1892 m och totalt skulle 22 varv och 571 m avverkas.

0-10 km

Starten gick och jag sprang iväg. Hade en plan tydlig i mitt huvud att ta det lugnt för att kunna hålla jämnare tempo än sist. Förra gången hade jag haft mer ojämna splittar plus att jag dog fullständigt de sista 3 varven. Idag skulle det INTE hända!

Jag bestämde mig för att dra ett kryss vartannat varv, det skulle bli i samband med vätska och energiintag. Till en början körde jag utan något att lyssna på, det skulle bli min belöning efter ca 1 timma.

Men jag kände ganska snabbt att kroppen fick slita mer än vanligt, jag sprang långsamt och hade svårt att acceptera att benen inte gick fortare. Värmen påverkade mig, och efter ett tag fann jag mig att det fick vara så. När jag kom till varvningen vid 7 km tog jag min belöning, tidigare än jag tänkt. Men det kunde inte hjälpas, jag behövde fokusera på något annat.

Efter ett halvt varv av lyssnadet på Springsnyggtpodden såg jag en löparvän längre bort, Lisa hade kommit förbi för att ge mig sällskap.

Omedvetet blev tempot högre, vi pratade och jag kunde faktiskt springa på ganska bra utan att det störde. Vi sprang 3 varv ihop och när jag hade sprungit ca 12 km vek hon av och lämnade mig kvar. Där och då vände det!

11-20 km

Lisas sällskap gav mig energi. Jag hade hittat tillbaka till ett bra flyt i steget och även om jag sänkte farten något hade jag en skönare känsla. Varv efter varv avverkades och jag var hela tiden noga med att ta energi. Stämningen var god och värmen gjorde sig påmind på några ställen runt banan. Som tur var hade stora delar av sjön mycket skugga tack vare de lummiga träden. Men det fanns några ställen där det var som om man sprang in i en värmevägg. Tiden gick fort och helt plötsligt hade 2 timmar avverkats. Nu var det bara halva tiden och lite till kvar, det här skulle gå!

21-30 km

Jag jobbade mig framåt, gps:en på klockan hade börjat lägga av så det var tur att det fanns ett papper där man kunde sätta ett streck för varje varv man gjorde. Jag började gå på den mer än vad distansen på min klocka visade. Det enda jag hade koll på var tiden och pulsen.

Vid 25 km tänkte jag ”nu lägger jag inte lite tröskelträning för att lura hjärnan”. Sagt och gjort, jag körde 10 min, 8 min, 6 min, 4 min, 3 min och 2 min med 3-1 min gåvila. Jag gjorde detta 2 gånger och helt plötsligt hade jag kommit närmre slutet.

31-40 km

Att köra lite tröskel var ett bra sätt för mig att få tiden att gå och kilometer efter kilometer att avverkas. Jag hade ingen som helst koll på hur långt jag hade sprungit eller hur långt jag hade kvar och det var så skönt att kunna släppa det och bara se distansen när jag drog mitt kryss vid varvningen.

Kroppen kändes riktigt bra, svettig och varm, ganska pigg men väldigt fräsch.

Precis som förra gången dog jag lite mot slutet, men jag hade lovat mig själv att ”hur trött du än är fortsätt spring” så jag slängde in 2 min löpning, 1 min gå resten av distansen. Ytterligare ett sätt för mig att lura hjärnan.

41-42 km

När jag gick ut på sista varvet ringde jag min man. Det var en belöning som jag såg fram emot. Samtalet gav mig extra energi och jag kunde fortsätta i samma takt som tidigare, spring 2 min, gå 1 min, spring 2 min, gå 1 min. Mantrat var ”fortsätt springa, fortsätt springa”. Tempot var långsammare nu, men jag sprang ändå på. Jag visste att jag skulle slå min tid från förra gången och då blev jag alldeles tårögd.

Här hade jag slitit, varv efter varv runt en soldränkt sjö, bland lummiga träd och glada löpare. Jag skulle få en riktigt bra tid med tanke på omständigheterna och jag var bara alldeles överrumplad över hur fräsch min kropp kändes. Vi samarbetade så bra och aldrig under loppet kom någon smärta. Allt flöt på bra och jag kände mig stolt!

Målgång

Att komma till varvningen och stänga av klockan och sätta det sista krysset var en sån befrielse. Jag var färdig för idag, jobbet var gjort och jag var så nöjd. Jag satte mig i gräset i skuggan och drack massor med vatten, tryckte i mig några salta godisar och kände hur lugnet i kroppen infann sig. Inget illamående, ingen smärta, bara en väldigt glad och nöjd Karro.

Jag lade mig ner i gräset och tittade upp på himlen, inte ett moln. Det var en så befrielse att bara ligga där en stund och samla sig.

Sedan satte jag medaljen runt min hals och njöt av att ha genomfört mitt andra maratonlopp! Vilken glädje!

/Karro