Relaterade inlägg
Det var med blandade känslor jag åkte till Ryavallen idag för att köra intervaller med fredagsgänget. Jag kände glädje för att få springa med grymma löpare men kände också viss ångest med tanke på att jag visste att passet skulle bli tufft.
Idag skulle vi springa 3 km/2 km/1 km tröskel med 3 min vila.
Det var jag och två till som skulle springa och med tanke på att de var lite snabbare än mig bestämde jag mig för att när de gick i mål skulle jag sluta så att vi fick vilan tillsammans och kunde starta samtidigt.
Så för mig blev det 2,6 km, 1,8 km och 1 km. Målet var att hålla samma tempo genom alla seten.
Runt, runt på ryavallen och det första setet gick okej men kändes oerhört jobbigt. 3 min vila var tillräckligt bra för att komma ner i puls och hinna vila ordentligt. Andra setet kändes lite jobbigare men det var mentalt lättare med tanke på att det inte var lika många varv.
Sista kändes som om det var snabbt över. Där valde jag att springa samma distans som killarna trots att det gick i mål en bit före mig, det var ju ”bara” 1 km.
Känslan efteråt var magisk! Att springa med andra som är bättre och som får mig att pressa mig och bita ihop fastän huvudet säger att ”stanna, du är trött” det gör mig så glad.
Kroppen kändes gott trött efteråt och ångesten inför passet är som bortblåst! Det är det som är det fina med löpning att hur du än känner innan ångrar man aldrig ett pass!
/Karro