Måndag igen och snart är oktober slut. Nedräkningen till Borås 6-timmars kan börja på allvar.
Men först måste jag nog stanna upp och fundera, Borås 6-timmars. Hur kunde det bli så?
När jag började springa för 3 1/2 år sedan kunde jag inte ens springa 1 mil. Då tog jag mig an ett program för att klara av 10 km och med hängiven träningen under 10 veckor blev jag tillslut en sån där som älskar löpning. Jag vet att min man sa till mig ”bara du inte springer maraton”. Där och då blev svaret ”självklart inte”. Men sen gick tiden, gränserna flyttades, jag sprang en halvmara, ville ha mer, ville se vad kroppen kunde klara av. I juni i år stod jag på startlinjen till mitt första maratonlopp. Tyvärr slutade det inte så som jag önska, värmen blev tillslut mitt fall. Och det var faktiskt i samma veva som tanken om Borås 6-timmars väcktes. Jag har lärt mig att man aldrig ska säga aldrig.
Så här är vi nu, bara dagar ifrån det här loppet. Lätt skräckslagen men samtidigt avslappnad. Nu är det ingen distansstress utan det är tiden som avgör. Spring hur långt du vill, hur snabbt eller hur långsamt du vill men du har 6 timmar på.
Jag berättade ju om mina tankar igår. Att eventuellt köra en runstreak men jag tror inte jag ska göra det. Jag har distansen i mig. Jag måste bara våga tro på att jag har det.
Men idag inledde jag ändå träningsveckan med 6 km på löpbandet. Först körde jag 3 km lugnt, sedan ökade jag farten lite under 2 km för att köra sista km ännu snabbare. Efter det blev det några styrkeövningar.
20181029_115418
Nu blir det lite fruktsallad och soffläge, så vi hörs imorgon igen!
/Karro